Önskningar

Ibland tror jag att vi själva sätter oss i de värsta knipor som vi kan tänka oss. Att vi drar oss in i mardrömmen vi försöker undvika. Och egentligen tror jag att själva mardrömmen är värre än den verklighet som mardrömmen oftast är. Alltså det där som man går och är så oändligt rädd för, första grälet med pojk-/flickvännen, uppkörningen till körkortet, första dagen på jobbet och allt sånt där som kan vara fruktansvärt nervöst och ångestfyllt innan man är vid den där punkten man oroat sig för. På något sätt så är alltid den punkten som man oroat sig för väldigt sällan så hemsk som man tänker sig. Framförallt får den inte de konsekvenser man tänker sig.
Det finns en inneboende konflikträdsla i oss, jag skulle tro i oss alla men iallafall hos de flesta av oss, som borrar ned oss till en nivå där vi accepterar en verklighet som vi inte behöver ifrågasätta och sätta på prov. Vi accepterar hellre en halv verklighet ett bundet liv än ett liv i frihet och full verklighet, men som också innebär konflikter, sorger och besvikelser. Finns inget liv som inte för med sig sorg. Men sorgen i sig är inte det vi ska vara rädda för. Utan vad vi gör med sorgen. Likaså konflikten och de besvikna känslorna, det är inte de vi ska vara rädda för, utan vad vi gör av konflikten och de svikna känslorna. Känna måste vi få göra oavsett om det är rätt eller fel. För känslorna kommer lite nu som då på olika sätt och av olika anledningar. Ibland har man ätit och sovit dåligt och ibland är man verkligen kränkt. Alla de känslorna som man känner måste få uttryckas och lyssnas på. Men det är sen vart man för de vidare om man har distans nog att säga att det mesta beror på dålig sömn eller om man har mod nog att erkänna att man gjort fel.

Att jag sårat någon vore ju en stor sorg för mig och om det skulle inträffa så önskar jag att jag var stark nog att våga be om förlåtelse och försöka på en bättring. Om någon sårat mig hoppas jag att jag har distans nog att dels prata med personen om det men sen också förlåta denne och inte ta upp det något mer. Splittring är vår tids melodi men det är inte Guds! Jag tror att vi måste försöka komma över de där svikna känslorna se igenom allt och på nåt sätt gå vidare utan agg.

Om jag låter de diskussioner jag hamnar i få bli till en lärdom om mig själv och livet. Om jag låter varje besvikelse få bli ett tillfälle att växa som person. Om jag låter varje konflikt i en relation få innebära starkare band till den personen. Då har jag vunnit allt, då lever jag i friheten. Men om jag fastnar i bitterhet och rädsla för att ta upp diskussionen. Om jag låter besvikelsen bli till ett djupt sår där jag blir misstänksam mot människor. Om jag låter en konflikt med en vän  leda till splittring. Då har jag förlorat allt, då är livet inte längre värt att kallas ett liv.

Det jag fruktar allra mest, att förlora det jag fått, mister jag när jag handlar efter min rädsla.

"Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det." Matt 16:25

Bön:
Fader jag ber att du ger mig mod att möta livet
just precis som det är med alla fel och brister och
med alla knölar och smärtor och stormar.
Ge mig den styrka jag behöver för att lyssna på mina känslor.
Och ge mig självdistans nog att våga erkänna när
det blir fel.
Hjälp mig att våga lita på kärleken trots att den skrämmer.
Låt mina relationer få fördjupas och förfinas genom
varje storm och varje besvikelse. Låt de få växa med mig
genom livet som träd planterade i en trädgård.
Amen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s