det här skulle jag skrivit om för länge sen

För en vecka sedan släpptes skivan som jag gått och suktat efter ett tag nu. Insåg att jag ju faktiskt lätt kan åka iväg och köpa den, vilket jag faktiskt tänker göra efter att jag postat detta inlägg. Skivan heter "En hand i himlen" och det är Jonathan Johansson som är artisten. Har du inte hört något av han kan jag tipsa om hans videor på youtube.

Jag har länge upplevt Jonathan Johansson som onödigt bitter och tråkig. Jag har varit less på alla dessa frikyrkopojkar som inte kan hantera sin tro och sin brottningskamp med det verkliga livet. Fast jag måste erkänna att jag har ändrat mig där. För när dessa frikyrkopojkar blivit lite äldre visar det sig att de lever med en starkare tro än många av dem som "stod kvar". Hur många innebandyspelande frikyrkopojkar skulle i DN prata om sin tro på ett sådant trovärdigt och avväpnat sätt som Jonathan Johansson?  "När du bekänner en tro bekänner du dig också till en minoritet. Jag brottas med ett gäng frågor som andra inte gör. Det ställer krav på en. Man ska älska sina fiender och förlåta. Livet vore enklare om man inte behövde arbeta för försoning, säger han." Läs hela artikeln här.

Trots denna inpopulära bekännelse så har han tagits emot med öppna famnar var han än dragit fram känns det som.

Och jag kan inte annat än ryckas med. Musiken är ju bra. Men för mig är det också något mer. När jag som 19 åring flyttade till sthlm och hängde med alla dessa desillusionerade frikyrkomänniskor så tappade jag hoppet. Hoppet om kyrkan, hoppet om att det gick att vara proffesionellt kreativ och samtidigt starkt troende. Hoppet om att man kan vara en tänkande, klok människa och samtidigt beroende av Gud. Jag slogs ned av allt supande och all bitterhet.

Nu vet jag att det inte är så. De senaste åren har visat att många av de som då var i de värsta av tvivel och bitterheter har kommit ur det starkare och med en större övertygelse än jag ser hos dem som alltid stått kvar. Nu säger jag inte att det inte är fint att stanna kvar i kyrkan. Men jag säger att det är viktigt att man gör tron till sin egen. Och även om man kanske inte behöver dra hela "utelivet" svängen så är det nog bra att våga stå kvar och tvivla och ifrågasätta riktigt ordentligt ett tag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s