det här har faktiskt hänt på 2000-talet

För ungefär ett år sedan var jag på en teologik träff i Linköping. Ett gäng olika typer av unga teologer var inbjudna att samtala om olika ämnen en helg. Kul att jag fick vara med, av ca 15 deltagare var 3 av kvinnligt kön. Jag är ju inte en brinnande teolog direkt men det var kul att finnas med och lyssna. Jag är inte någon råfeminist heller. Men jag är tjej/kvinna och det är klart att jag vill bli tagen på samma allvar som någon av motsatt kön. Det finns ett samtal som jag än idag blir riktigt vred över. Jag sitter med ett gäng killar i gruppen och samtalar ekumenik. Några av killarna är peppade på den ortodoxa kyrkan och säger utan att blinka att de är villiga att offra frågan om kvinnligt ledarskap i ekumenikens namn. Jag tror ärligt talat att det är första gången jag är med om detta. Jag är nog rätt skonad ändå. Men jag visste inte vad jag skulle säga på det där. Vad är det han sitter och säger? Ja det är klart att en ung kille, som är barn till en av sveriges mest kända andliga ledare och därmed har en rätt trygg framtid inom området, kan sitta och säga så. Hur hade det varit om han var tjej?

På vägen hem tar jag upp frågan igen i bilen. Åker hem med tre män från samma stad. En av dem är övertygad om jämställdhet men han som tog upp tråden och började samtala om det var det uppenbarligen inte. När jag pratade om vilken konflikt som startar i mig när jag hör att någon kan "offra" min kallelse för något "högre" syfte får jag till svar. "Kallelse är något subjektivt". Jaha. Vad svarar man på det? Att ja det är klart, min kallelse är ju inte så viktig. Att Gud kallar människor är ju inget vi ska ta på så stort allvar, det är ju bara någon känsloupplevelse, eller?  Det är ju viktigare att en tradition som under flera århundranden hållit kvinnor utanför en stor del av vad tron handlar om får mer utrymme också i Sverige. Det är ju klart att det är viktigare än enskilda människors så kallade "kallelser". Nu är inte jag den som viftar med att jag har en kallelse och därför ska få ett visst utrymme. Jag är fullständigt övertygad om att Gud öppnar dörrar och leder mig rätt. Jag vet vad jag har för gåvor, vad jag drömmer om och längtar efter. Och jag vet att Gud vet det, jag tror det är Han som har gett mig dem. Därför oroar jag mig inte för vilket utrymme jag får eller inte får. För är det någon som ska ge mig ett utrymme så är det Gud, och Han vet när det ska ske. Sen kan alla trendteologer och ekumeniska ambitioner säga vad de vill.

Frankly, my dear, i don´t giva a damn.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s