kallelse eller karriär?

Imorse hade jag och min kollega samtal om arbetskulturen i frikyrkan. Passande nog har Dagen skrivit om detta just i dag. Den kultur jag syftar på är den som handlar om hur livet kretsar kring jobbet och där det finns litet utrymme för andra saker (som t ex familj, hobbys, fysisk träning mm). Ett argument som ofta kommer upp är just att man känner ett kall och att det får dessa konsekvenser och då gäller det att man omger sig med människor som är förstående för att man har det här kallet.

Jag har sedan jag var väldigt liten känt det där kallet, jättestarkt. Jag har på ett sätt alltid vetat vad mitt liv kommer handla om. Även om jag inte vetat exakt vad det är jag kommer göra. Så är det fortfarande. Mitt liv handlar om en sak och det är att följa Jesus Kristus. Men tillsammans med denna kallelsemedvetenhet har jag också burit en stark känsla av att välja bort stressen, att se livet som en helhet där alla delar ingår. Alltså där kallet omfattar familj, vänner, släkten, matvanor, arbete och fritidsintressen. Kanske är det min postmodernistiska uppväxt som gjort att jag sett det så. Kanske är det det gammaldagsa sättet att dela upp saker i andligt och oandligt som gjort att man delat upp privatliv och kallelse, kropp och själ? Hela mitt liv är andligt, Den Heliga Ande är med mig hela tiden Han är min styrka och inspiration i livets alla omständigheter. Både när jag diskar min middagsdisk och när jag sitter i samtal på mitt arbete. För mig är det ingen skillnad. Men detta får konsekvenser. Därför att om mitt liv utanför arbetet också är en del av kallelsen så är ju det också viktigt och behöver prioriteras. Och hur går det ihop med en kultur där man förväntas jobba jämt både för lön och ideellt? Det är inte ovanligt att en pastor har förväntningarna på sig att engagera sig i församlingen också på dennes fritid. ”Vi andra kommer ju hit på vår fritid och ger av vår tid så det kan väl du också göra” kan det låta. Jaktlund nämner detta i sitt blogginlägg i ämnet.

Och det går väl an om man är singel och inte har så stora krav på att livet ska innehålla annat än arbete.

Mitt sätt att se på min kallelse blir ofta avfärdat som att jag tillhör den yngre generationen som har mer av ett projektengagemang än en kallelsemedvetenhet. Jag går inte med på att bli avfärdad på det sättet. Vi ser på det ur olika synvinklar. Kanske för att jag tillhör en generation som tvingades växa upp med föräldrar som aldrig hade tid eftersom att kallelsen gjorde dem så upptagna att de inte hann med oss barn. Och kanske är det så att jag tillhör en generation som lärt mig ifrågasätta och ställa krav?

Ung som gammal, att arbeta inom en kristen verksamhet handlar inte om karriärsträvanden. Det är hjärtan som brinner och det är Gud som drabbat oss med en längtan att på heltid arbeta med frågor som rör Guds rike. Man är inte immun mot utbränning bara för att man har en kallelse eller för att man älskar sitt jobb. Tyvärr är våra kroppar skapade på det sättet att vi behöver olika saker för att må bra. Jag tror Gud hade något särskilt i tanke när Han skapade oss så.

Jag kommer återkomma med fler tankar om kallelse, och om du är i närheten av Örebro kan du få höra mig prata utifrån detta ämne den 20 mars.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s