i fosterstadiet

Hurra! Marcus Birro vågar precis som Underbaraclara att lyfta världens svåraste och enklaste fråga.

Läs Marcus krönika här: Marcus Birro: Jag har själv hållit foster som dött i vecka 24 och i vecka 17 i mina händer – Marcus Birro – Expressen.se.

När jag gick på gymnasiet gick jag med i en rörelse som heter ”ja-till livet”. Jag var väl på någon konferens någonstans där en brinnande förkunnare visade upp 10 veckors fötter. Fullt utvecklade synbara små fötter med tår. Och man berättade om fostret som är en människa, som är vid liv och som för varje dag växer till. Då när allt var svart och vitt fanns det inga som helst funderingar. Ja till livet!

Efter många år blev det där medlemskapet totalt bortglömt sånär som på det årliga brevet som talade om att det var dags att förnya medlemskapet. Jag tror de fortfarande kommer trots att jag inte förnyat det på tio år säkert. Inte för att jag inte tror på det. Men för att jag inte velat ta ställning.

Men det är inte så att jag inte tänkt. Jag har lyssnat, läst och tagit in olika synvinklar på frågan. Och nu när två skribenter jag ser upp till vågat lyfta frågan känner jag att det är dags även för mig.

Abortfrågan handlar antingen om kvinnans rätt till hennes kropp eller fostrets rätt till liv. Det är alltid där diskussionen hamnar. Men egentligen tänker jag att frågan hör hemma i sängkammaren. Det är ju trots allt där allt liv börjar. Vår rätt till ohämmad sex utan att vi ska behöva tänka på konsekvenserna. Varken de rent fysiska att det kan bli barn och de psykiska att vi kan misshandla oss själva och andra genom att komma en person sådär jättenära. För kom igen det är ju faktiskt det som händer.

Jag tycker abort handlar om sex. Och om att vi alltid vill slippa ta konsekvenserna för vår valda livsstil. För det är ju vår rätt att leva som vi själva vill. De som säger något annat är trångsynta.

Nu finns det ju också andra sätt att förhindra att det blir barn av en sexuell kontakt. Flera olika sätt som passar olika personer beroende på situation osv. Vi behöver egentligen inte använda abort som ett preventivmedel om vi var beredda på att ta ansvar för vårt eget liv. Men vi vill inte ta ansvar, vi vill bara ha våra rättigheter.

Och därför vill vi heller inte höra om hur barnet som vi just aborterat bort ligger och självdör i en vask någonstans. Eller dumpas i en vanlig sopcontainer. Därför vill vi inte höra att barnet är ett barn. Vi vill fortsätta tro att det är en slemmig klump som inte känner något. På samma sätt som vi inte vill veta att skinkan kommer från en söt gris som visst känner smärta när den ska dö. För den där vetskapen gör ont och ställer krav på mig att ta ansvar. Precis det vi inte ville.

Men nu är det så att vi egentligen vet mycket bättre än vad vi vill låtsas om. Eftersom det tvingar oss att ta ställning. Vi vet att det går att rädda barn i stort sett samma vecka som vi aborterar bort ”foster”. Och det livet tror jag har en plan. Idag läste jag ett bibelord som talar så starkt just in i detta ”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur moderskapet gav jag dig ett heligt uppdrag att vara profet för folken” Jeremia 1:5. Jag läste det och blev tacksam över mitt liv, att Gud visste vem jag var långt innan jag var född. Och nu efter att ha läst Birros text undrar jag vad de ofödda barnens kallelse fick bli. Ropen om vår livslögn, om våra sjuka ideal och om hur vi vill ha våra rättigheter utan att behöva ta vårt ansvar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s