det här om ledarskap

Under hela min uppväxt har bilden av en ledare varit en person som står på scen. En person som kan prata och som leder samlingar på något sätt. Ofta offentligt. Och i arbetslivet har jag insett att det ofta är samma egenskaper som cheferna har. Det är folk som älskar att prata inför folk och som gärna står i rampljuset.

Sen jag var liten har jag burit på en längtan att få betyda något för Gud. Att bli använd för Guds rike. Men jag har alltid tyckt att det varit obehagligt att stå och prata inför människor. Jag kan göra det, säkert helt ok, men det är verkligen inget jag drömmer om. Däremot så har jag ord och tankar som ligger på mitt hjärta som jag bara måste få ut. Och om det betyder att jag behöver prata inför människor för att få ut det så gör jag det. Men jag gömmer mig hellre bakom det skrivna ordet. Och jag älskar att få de jag arbetar med att känna sig trygga och utvecklas. Jag har alltid längtat efter att hjälpa människor nå deras fulla potential. Men jag har sällan insett min egen.

Det blev till något av ett problem under tiden jag insåg att jag också hade ledaregenskaper. För jag hade inte riktigt någon förebild att känna igen mig i. Jag har på fantastiska sätt blivit bekräftad i att jag är en ledartyp. Och jag är rätt trygg i att jag är det också. Och jag trivs väldigt bra i den rollen. Men jag vet att det bär med sig mycket ansvar.

Det verkar som om bilden av vad en ledare är är något ensidig. Och när jag märkt att de egenskaperna som man ofta går på när man söker en ledare, inte alltid håller. Då blir det till ett större problem. Dels för att det inte blir en större mångfald av ledarstilar men också att ledarskapet haltar därför att man valt fel typ av ledare. Det senaste året har jag suttit i samtal med vänner som haft chefer som älskar sin egen röst och som jobbar stenhårt på att skydda sin position. Ibland tänker jag att det blir den naturliga reaktionen när man är osäker i sin roll. Och kanske är man osäker därför att man blivit ledare på fel område. Ett område man kanske inte behärskar lika mycket. Men som man blir förknippad med för att man har de ”klassiska” ledaregenskaperna. Det verkar ha satts i system. Överallt inom kyrka och kommun hör jag om ledare som gör allt för att inte mista sin position och som i sin stress gör det omöjligt för medarbetarna att utvecklas och göra ett bra jobb.

Jag tycker det är tröttsamt. Och syftet med ledarskapet blir det totalt motsatta. Istället för att leda verksamheten så att den blommar driver man människor till att bevaka positioner och känna konkurrens. Allra mest fel blir detta i kristen verksamhet. Därför att vi blir inte ledare för vår egen skull i Guds rike. Det är alltid någon annan som ska ha äran. Det är inte min glans som lyser, det är alltid Jesus som lyser genom mina sprickor. Jag kan aldrig ta åt mig äran därför att det är Gud som skapat mig till den jag är och satt mig att verka där jag är. Att bevaka sin position vittnar bara om brist på tillit till Gud. Att Han inte skulle ha plats för oss alla? Att Han inte skulle behöva oss alla ledare på olika platser i Hans rike? Någonstans blir det också en brist i tron på att Gud verkligen vill använda just mig. Och att jag tror att jag kan bli utbytt. Och det kan jag ju. Men Gud är inte den som förkastar, Han leder en alltid vidare. Och om grunden finns i Honom så är man trygg oavsett var man hamnar.

Jag har inget bra slut på den här posten. Jag får helt enkelt avrunda här. Men jag kommer nog skriva mer om det här. För jag kommer mer än någonsin behöva bearbeta ledarskapets olika sidor det här året.

Annonser

2 kommentarer Lägg till

  1. Maja skriver:

    viktiga viktiga tankar, och jag känner igen mig i mycket. tack för att du delar! senast idag hamnade jag i ett samtal om ledarskap i församlingen, och jag tänkte ännu en gång.. nä sån är ju inte jag… har också brottats med tanken bakom ledarskap, så till den grad att jag tvivlat på om församlingen verkligen ska ha ledare (eftersom ledarskapet ibland är alltför destruktivt), men jag har också fått möta bra mot-exempel (tex våra pastorer!). nu har väl tanken landat i att det bästa är där det finns flera ledare, som stöttar och kompletterar varandra, alla är vi ju ledare för någon. då skulle det nog finnas plats för mig också, tänker jag… och det är ju en lite sorglig tanke egentligen.

    1. yosofine skriver:

      Jag håller med! För många dåliga exempel… Men det innebär ju inte att inte ledarskap behövs. Bara att det måste till fler sorters ledarskap! Jag tror verkligen på ett kompletterande ledarskap där man får tjäna i de gåvor man är bäst på! För det är ju heller inte så att de dåliga ledarna bara är dåliga ledare. Utan snarare att de måste stå själva på områden de inte är lika starka på. Om de slapp stå ensamma skulle de inte känna sig ensamma. Och då kanske de också skulle känna sig mindre hotade. Kanske?!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s