alla generationers församling

På lördag inbjuder EFK UNG till lunchsamtal på Torpkonferensen under temat ”alla generationers församling”. Vi har valt det temat därför att vi är trötta på att frågor om barn och ungdomar behandlas som en parentes i församlingsarbetet. Barn och ungdomar i församlingen är inte en separat del av församlingsgemenskapen eller livet. De är en del av den. Precis som småbarnsfamiljerna,  pensionärerna och alla dessa medelålders. En levande församling består av alla generationer tillsammans. Men på något sätt verkar det som att frågor som rör just barn och ungdomar verkar vara extra svåra att ta på allvar. Kanske är det för att de som ofta lyfter dessa frågor själva är unga, eller iallafall yngre än dem som sitter på makten? Och egentligen, om det var någon del av församlingen som skulle ha extra mycket uppmärksamhet och satsning så är det ju den uppväxande generationen. Eftersom att de kommer utgöra grunden i framtidens församling.

Hur kommer det sig att det är så svårt att få de yngre att engagera sig i församligen? Är det svårt att få dem engagerade? Min ringa erfarenhet är att det inte handlar om att unga inte vill. DE VILL. Ibland vill de så mycket att man blir trött bara av att höra på dem. De har tusentals idéer och de är så taggade. Allt är möjligt. Och det är just det som är deras styrka. Den yngre generationen har ännu inte hunnit tröttna. De har ännu inte hunnit misslyckas så många gånger att de slutat försöka. De har ännu inte hunnit bli vuxna med allt det ansvarstänk och allvar som kommer med den där ”mognaden”. Den yngre generationen är spretig, oklar och okänd. Precis som det ska vara. De har inte hunnit börja än. Vi som är äldre måste skapa platser och förutsättningar för dem att börja, att få växa och mogna. Det handlar ibland om att begränsa, men allra mest handlar det om att våga ge utrymme, våga ge frihet, våga släppa taget.

Idag tog jag hand om min sats fläderblomssaft som stått fyra dagar och saftat till sig i kylen. Det är en tradition jag ärvt av min mamma, att ta hand om fläderblommorna och göra saft varje sommar. Det är en tradition jag älskar att förvalta. Idag testade jag något nytt vilket för mig blev en talande bild kring det jag nyss skrivit om. Jag testade en ny idé jag fått, att hälla den färdiga saften i iskubs-påsar. Jag har tidigare gjort som jag lärt mig av mamma och hällt det i plastburkar och sedan fryst in. Men jag har inte varit så nöjd med hur saften fördelats i burken under frysningen. Jag tänkte att om man häller saften i dessa påsar borde saften fördelas mer jämnt. Det blir dessutom lättare att ta fram saft för enskilda glas under året. Det gick bra att fylla på dessa påsar och jag hade snabbt fått ihop 10 påsar. När det var dags att sätta in dem i frysen upptäckte jag att några av påsarna inte höll tätt. Innehållet i påsen hade sipprat ut och gått förlorad. Min teknik behövde förfinas. Efter nya försök fick jag så in alla påsarna i frysen, tillsammans med några traditionella plastburkar. Dessutom hade jag också hällt upp saft i en gammaldags saftflaska. För det är så fint att ställa fram en sån flaska på bordet eller ännu bättre ta med i picknick korgen!

Jag tror att man många gånger tänker att förvaltarskap handlar om att göra samma sak exakt på samma sätt år efter år. Men jag tror att ett förvaltarskap innebär förändring. Därför att nya tider kommer med nya uppfinningar och lösningar. Problem som inte gick att lösa för 10 år sedan har kanske fått nya lösningar. Det är det som är så fint med en yngre generation. De växer upp och lär sig de nya lösningarna och kommer dessutom på nya användningsområden. Om de får friheten att förvalta finns möjligheten att de hittar nya lösningar på områden som vi gått bet på. Ibland kan det dock vara så att tekniken behöver förfinas. Alla lösningar är kanske inte perfekta från början. Men de blir det med tiden. Det är heller inte självklart att alla metoder eller produkter som använts förr helt förkastas bara för att en yngre generation tar över. Men det kan vara så att de används på nya sätt och i nya sammanhang.

För att ett förvaltarskap ska bli så bra som möjligt krävs det ett ägande. Och för att få en ny generation att äga en fråga eller en verksamhet krävs det att man vågar släppa den ifrån sig.

Det här är grundläggande och avgörande för frikyrkans framtid och överlevnad. Är den äldre generationen mogen att släppa taget och våga ge mer ansvar? Är man redo att släppa in den yngre generationen att testa sina gåvor och ambitioner? Är man beredd att satsa och stötta den yngre generationen i det som de själva startar? Vågar man möta den yngre generationen även om man inte förstår dem alltid? Och framförallt vågar man ta den här frågan på allvar? Inte som en särskild satsning inför en babyboom, utan som en självklar fråga kring församlingens framtid och överlevnad. Josefine Arenius skrev idag en väldigt bra och engagerande text som har med detta att göra. Hon blev med all rätt upprörd över att höra bristen på intresse för det seminarie frizon bjudit in till under tisdagen på Torp. Med tanke på alla åsikter som finns runt festivalen hade det här varit ett perfekt tillfälle att ställa sina frågor och föra samtal direkt med de som har ansvar för festivalen. Vi hade ett otroligt givande samtal ändå men det skulle ha varit fler där.

Det finns säkert många anledningar till att det var svårt att dyka upp där på tisdagen. På lördag  kommer därför en ny chans att samtala om frizon och om alla generationers församling i ”Mötesplats sverige” på Torpkonferensen. Jag hoppas vi ses då!

Annonser

En kommentar Lägg till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s