sportlov och mobbing

Jag följde med på ett sportlovsläger förra veckan. Fick möjligheten att åka iväg som barnvakt åt mina brorsöner och det kunde jag inte tacka nej till. Veckan var ljuvlig på många sätt och lockade också fram en hel del minnen. Sist jag var i Trysil var jag själv tonåring och på sportlovsläger. Den här gången fick jag följa med som vuxen och betrakta det på håll.

Sportlovslägret var något man såg fram emot nästan hela året. Jag har minnen av pirrande magar inför sportlovet då vi skulle iväg med en massa ungdomar och åka utför i backarna. Jag lärde mig åka slalom innan jag började skolan och provade redan i högstadiet att åka snowboard. Jag älskade livet i backen och visste hur jag skulle bete mig där. Det var en hemmaplan för mig.

Men det är också från sportlovet som jag har de mest smärtsamma minnena. De där minnena när mina vänner ber mig vara tyst när vi står och lär känna nya människor. Eller när mina vänner tycker vi blir för många när jag är med. Minnen av utanförskap och bitska kommentarer. För sportlovet var tonårsliv i koncentrat. Det jag upplevde någon gång i veckan eller månaden annars hände hela tiden under en hel vecka. Det var inte det att jag var mobbad. Jag var bara utfrusen när gruppen blev för stor eller osäker. Jag tog för mycket utrymme tror jag. Blev ett hot. Men då när jag upplevde det i en tonårskropp uppfattade jag det som att jag inte tillhörde, inte var värdig och framförallt inte önskad.

Jag blev påmind om det där igen då jag fick vara med om det igen, men som en betraktande vuxen. Jag fick höra de där skämten som egentligen var vassa pilar. Höra pikarna som etsar sig fast på insidan. Se blickarna och grupptrycket.  Det är fruktansvärt. För rätt ofta går det inte ens att återberätta eller avslöja. Det ser nämligen så oskyldigt ut. ”De skojar ju bara med varandra, lite skoj måste man få ta”. Men nej det är inte skoj, det finns inget skojigt med det alls.

Att växa upp som kristen tonåring garanterar inte en mobbingfri tillvaro tyvärr. Därför måste vi som vuxna våga prata om det. Både om våra egna erfarenheter och om det vi ser runt omkring oss. Veckan innan jag åkte på sportlovsläger pratade jag med en vän om upplevelser vi haft kring uppväxten i kyrkan och om vår erfarenhet av att ha en närstående som är annorlunda. Det är svårt att vara annorlunda och växa upp i kyrkan. Min vän berättade om händelser som etsat sig fast och lämnat djupa sår. Händelser där kristna ungdomar utsatt en annan ung person för hemska upplevelser. Vi talar ofta om hur vi som kristna ska älska varandra men ibland är vi dåliga på att göra det till verklighet i våra egna liv. Vi inser inte hur våra hårda ord, bitska kommentarer eller lätta utfrysningar sätter spår. Men det gör det och många liv blir förstörda av det.

Idag är jag i stort sett symptomfri men jag har ibland en tendens att tro att jag inte tillhör, eller att jag inte är välkommen. En tagg som fortfarande sitter fast i mig.

Under min uppväxt identifierade mina föräldrar tidigt vad som hände och av någon anledning kunde jag berätta för dem om saker som hände mig. Så att jag nu långt efteråt kan få det återberättat. Pappa kom ofta och hämtade mig med bilen efter ungdomssamlingarna. Då fick vi tid att prata om vad jag var med om. Pappa och mamma uppmuntrade mig tidigt att lära känna människor från andra orter. För att de insåg vikten av att bredda mina perspektiv. Jag är dem evigt tacksamma för det. Tack vare deras uppmuntran lärde jag känna andra personer som uppskattade mig. Tack vare dem kunde jag drömma lite större, tack vare dem vågade jag lite mer.

Men alla har inte sådana föräldrar. Därför måste vi vuxna också lägga oss i.

Annonser

3 kommentarer Lägg till

  1. Jenny Lundqvist skriver:

    Tack Josefine att du delar med dig!
    Jag har tänkt mycket på detta både när det gäller skolan och framförallt kyrkan då jag har haft folk i min närhet som blivit både mobbande och utfrysta i kyrkan. Jag tänker att kyrkan borde får vara en plats i samhället där olika är ok. Att vi får leva efter andra ideal än samhället och detta är inte alltid något som kommer naturligt utan något vi behöver undervisa varandra om. Därför tror jag som du att vi måste lägga oss i mer. Prata och våga tillrättavisa när vi ser detta. Jag tror att vi behöver hjälpa tonåringar att faktiskt analysera vad som händer och visa på konsekvenser av deras handlande. För ibland tror jag att de har svårt o se de stora perspektivet av situationer som kanske känns oskyldiga. Det finns mycket att tänka kring detta. Men att medvetandegöra det är nummer 1, tack att du gör det!

  2. Julia skriver:

    Håller med föregående talare. Så viktigt! Julia i Stockholm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s