en fråga för vår tid

En fråga jag tror är helt avgörande för kyrkan i vår tid är hur vi lever upp till den nöd vi ser idag. Och jag ser att ett engagemang håller på att vakna. Vissa frågor släpper inte taget. Jag tror det är Gud som kallar på oss. Kallar oss att ställa oss i ledet med heliga soldater som strider för Guds hopp och kärlek i en trasig värld.

Jag tror att vi bara har sett början på orättvisor och orättfärdig lagstiftning i vårt land. Jag tror vi kommer utmanas i vår bekvämlighet kring detta framöver.

Den senaste tiden har vi fått många rapporter kring REVA en satsning mellan myndigheter som syftar på att vi ska bli mer effektiva i vår flyktninghantering. Tanken är att de som fått beslut att de inte får stanna ska sökas upp och så snart som möjligt skickas tillbaka från det de en gång flytt ifrån. Att det kommer finnas personer som måste vända hem igen får vi nog acceptera. Men sättet som vi gör det på och vilka regler som bestämmer vilka som får stanna och vilka som får åka måste ses över. Som det är just nu behandlas våra syskon som om de vore kriminella. Vi drogar dem, sätter hand- och fotfängsel på dem och tvingar dem på flygplan hem till de länder de flytt ifrån. Flygplanen är ofta samma som tar oss till våra härliga solsemestrar. Längst bak kan det sitta poliser tillsammans med människor som under tvång deporteras tillbaka till en tillvaro de ansåg så hemsk att de flydde från den. REVA innebär just nu att poliser kan stå var som helst och leta efter människor som är i landet illegalt. Det innebär att de kan stanna vem som helst på gatan och be om att få se identifikation. Problemet med detta är bara att det är så sjukt diskriminerande. Polisen skulle aldrig stanna mig i detta ärende eftersom jag har skandinaviskt utseende. Men min granne som är adopterad, eller arbetskamrat som flytt från chile för 30 år sedan löper risk att bli stoppad. Så fort du inte ser svensk ut löper du en risk att bli anklagad för att vara kriminell (finnas i landet illegalt). Det är solklar rasism och den är systematiserad och lagstiftad.

 

Idag är det inte lätt om man inte orkar vara som alla andra. Vi skyndar oss att sätta stämpel på barn och ungdomar i tron att det ska hjälpa dem. Men i själva verket tror jag ibland att dessa diagnoser över människors olikhet skapar utanförskap och otrygghet. Dessutom skapar det en elit av ”normala” , en smal grupp som definierar hur man ska vara för att lyckas i samhället. Ibland är det nödvändigt att få en diagnos för att få hjälp och för att lära känna den man är. Men ofta verkar det stigmatisera och skapa dåliga förutsättningar för ett gott liv. Vi säger ofta att de där stora hjältarna i historien troligen hade många bokstavskombinationer. Men de levde under en tid då de inte behövde ha en stämpel av att vara annorlunda. De kanske av den anledningen fick lite större möjligheter att faktiskt göra något av sina liv.

Utanförskapet i Sverige ser ut på många olika sätt. Vi har en stor grupp människor som upplever att de lever i fattigdom. En fattigdom som man i Sverige kan kalla för ”brist på livschanser”. Det handlar kanske inte alltid om att man inte kan äta sig mätt utan att man helt enkelt inte har det som behövs för att få de chanser andra får i livet. Ibland kanske fattigdomen inte ens handlar om pengar utan om att man vuxit upp i en tillvaro som är deprimerad och ser på framtiden och ens tillvaro med hopplöshet.

Jag arbetar dagligen med människor ur dessa grupper. Jag ser hur utanförskap, otrygghet och sjukdomstid har präglat självbild, världsbild och framtidstro på ett oerhört negativt sätt. Och jag ser hur min tro och min erfarenhet av vad Gud kan göra är en tillgång. Jag ser att det som står i bibeln faktiskt kan göra skillnad för en människa idag. Dagligen utmanas jag i min tro att vägra låta hopplöshet, skitsnack, mobbing, utanförskap få sätta agenda. Varje dag arbetar jag med att hoppet, gemenskapen och framtidstron ska prägla vår verksamhet. Och jag ser hur människor blir förvandlade i den miljön.

Men jag längtar efter mer. Jag längtar efter en enad röst som skriker mot orättvisorna i vårt land. En enad röst som inte accepterar vardagsrasismen. En enad röst som talar ut hopp och tro för framtiden. En enad röst som säger att du är värdefull precis så som du är. Jag tror vi kan göra mer. Mycket mer. Och jag tror faktiskt att vi är lite på gång.

 

Annonser

En kommentar Lägg till

  1. Klas skriver:

    Starkt, hoppingivande, viktigt och väldigt bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s