poesi

Är inne i en spännande tid nu. Gud planterar och uppfyller. Han ger och Han tar. Predikaren är just nu som ren poesi för mig. Vill här bjuda på de första verserna i kapitel ett.

Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren,
tomhet, idel tomhet,
allt är tomhet.

Vad får människan ut
av all sin möda under solen?

Släkte går och släkte kommer,
jorden är evigt densamma.

Solen går upp och solen går ner,
så skyndar den tillbaka
till platsen för sin uppgång.

Vinden blåser åt söder,
så slår den om mot norr,
ständigt slår vinden om,
slår om och vänder igen.

Alla floder flyter mot havet,
men havet blir aldrig fullt.
Dit floderna har vandrat
vandrar de alltid på nytt.

Inga ord räcker till,
ingen kan utsäga allt.
Ögat blir aldrig mätt på att se,
örat får aldrig nog av att höra.

Vad som har varit kommer att vara,
vad som har skett skall ske igen.
Det finns ingenting nytt under solen.

Säger man om något: ”Det här är nytt!”
så har det ändå funnits före oss,
alltsedan urminnes tid.

Ingen minns de släkten som gått,
och framtida släkten skall glömmas
av dem som följer efter.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s